| Annons |
tillbaka till svenska index | engelska index En uppsats... Skriven någon gång på Komvux skolan här i Sverige i Historia klassen (28 februari 1997).
Hur ändrade sig inställningen till ‘det andliga’ på senare delen av 1800-talet?, och en kort beskrivning av deras följder i nutiden. Är vi på rätt eller fel väg? Kanske det bästa sättet att ge en bild hur det har gått till
är att beskriva några människors liv och ‘andliga’ rörelser som kanske inte har blivit så känt i allmänhet,
men som ändå har påverkat en rätt stor del av befolkningen
och gör det delvis fortfarande. Under 1800-talet utvecklade sig en annan
attityd mot religioner och religiös tänkande. Nämligen var
det så att en allmän accepterad vetenskapstro gjorde sitt inträde.
Alltså, allmän tro uppstod att vetenskapen skulle ge svar på
frågorna inom de olika religionerna och ‘andliga strömmarna’.
Tro alltså kanske skulle förvandla sig till ...fakta?! Sant, enskilda
personer hade redan tidigare framhävt detta synsätt till religionerna
som t.ex. holländaren Spinoza i sin bok ‘Ethica’ (utgiven 1667) och
Descartes som yttrade: “Jag tänker, alltså finns jag.” (ca
1640), men nytt var att detta fick nu mycket mer bifall av folket och
särskilt av flera andra vetenskapsmän. Det var så att kyrkoherrar
inte mer kunde skicka en till bålet, som på 1600-talet. Och på
så sätt formerade sig nu hela grupper som ägnade sin tid åt
detta. Teosofi Nytt var att man kunde vara teosof och på samma gång tillhöra vilken religion som helst eller ingen alls (n. b. den enda andra religion som tycks ha gjort det kom till liv i 1954, nämligen Scientologi kyrkan). Grundidén var tydligen att man genom återfödelse och förhöjd kunskap och själv-utveckling skulle uppnå fullkomlighet. Därför skulle man uppväcka det gudomliga som finns i oss. Blavatsky skrev några böcker i ämnet som tycks ha uppenbarat sig genom en slags 'mästare från den andra sidan'. En tidig bok var 'Den hemliga läran', som innehöll visheten av olika slag. De övermänskliga 'mästare' hade då 'sanningen' och så skulle man ta allvarlig hänsyn till vad de hade att säga. Låter lite som spiritism som också fick mycket uppmärksamhet runt den tiden. Stort vikt lade man alltså på själv-utveckling. 1891 dog Blavatsky och hennes roll i rörelsen togs över av Annie
Besant & C.W. Leadbeater. Båda var tydligen kompetenta människor
inom rörelsen. Leadbeater blev experten var det gällde utvecklingen
av psykiska förmågor, han skrev en rad böcker i ämnet
(varav några tillsammans med Besant), bl.a. om auran som blev allmänt
erkänd bland clairvoyant. I början var Besant också aktivt
med det psykiska, men senare tog hon mer eller mindre avstånd från
detta och ägnade sin tid på utvecklingen och expansion av rörelsen
och hon blev slutligen i 1907 (president Ollcot dog då) ledare för
det Teosofiska Samfundet för Indien (några år efter
1875 hade huvud-avdelningen av rörelsen förflyttat sig till Adyar
i Indien). Så pågick förberedelser år efter år till slutligen Leadbeater hittade en pojke som hade en gudalik ‘aura’. Det var i Adyar året 1909. Pojken hette Krishnaji (senare blev det Krishnamurti). Guden ‘Krishna’ var det åttonde barnet, därför att så var det i Indien att alla som blev födda som åttonde barn fick namnet Krishna. Pojken nu var starkt undernärd, fattig, smutsig, rädd och intellektuellt snarare outvecklat, han var född året 1895. Pojkens far var en aktiv teosof, det var därför att han hade flyttat till Adyar. Krishnaji omhändertogs senare av Besant, förflyttade sig med hans bror Nitya till London, och var tillsatt som ledare för ‘The order of the Star in the East’ (som publicerade allt som var värt att veta runt och av ‘världsläraren’) det var året 1911. Tiden gick och Krishnaji gjorde mer eller mindre vad han var sagt till att göra. Hela tiden fick han undervisning av Besant och Leadbeater och de ‘mästare från den andra sidan’, lärde sig engelska och franska och reste runt mest till Frankrike, Nederländerna, Australien, Adyar och India. Men vad en besvikelse blev det särskild för Besant, därför att han i augusti 1929 upplöste 'Orden'. Redan i 1926 blev många oroade att han inte tycktes passa in i det mönster som fastställts för honom, bl.a. upprepade han att människan måste tänka själv istället för att följa en ‘mästare’ för att förbli ovillkorligt fri. Slutligen då upplöste han Orden med ett tal som chockade många. “Jag hävdar att sanningen är stiglöst land och att man inte kan nå den genom någon som helst väg, religion eller sekt. .. Jag vill inte ha efterföljare, jag menar det.” - J. Krishnamurti. Stortidsperioden för teosofin var förbi. Teosofi efter detta förnekade mer eller mindre Krishnamurti vara inkarnationen av Guden Krishna. Många lämnade organisationen. Annie Besant dog 1933, 86 år gammal och förtvivlad, Leadbeater dog 1934, ävenså 86 år gammal. Men hur det nu må vara, Krishnamurti reste runt i världen och höll tal, hans föredrag blev först publicerade i tidskriften ‘Star-bulletin’ (en fortsättning av tidskriften ‘The Star in the East’, som nu -f.o.m. augusti 1929- skulle bara publicera hans tal, tidningen blev översatta till flera andra språk, i Sverige utgavs den i varje fall mellan jan 1929 och jun 1930 under namnet ‘Quo vadis’). Mellan 1934 och 1968 blev de först publicerade i de så kallade ‘Verbatim Reports’ utgåvor som var avsett först och främst för de som hade hört talet. Därefter blev det ‘Krishnamurti Foundation Trust’ som tog över. Krishnamurti grundade även skolor och pedagogiska centrumen (finns även i Sverige). Han fortsatt att resa och tala tills han dog 1986, 90 år gammal. Hade Leadbeater rätt vad han sade om honom när han påträffade
Krishnaji för första gången? Det tycks vara så, men
då ....... inte på det sätt som Leadbeater & Besant hade
tänkt sig från början! Året 1886 publicerades det en bok in England, kallad i översättningen ‘Två världar’, den var mycket ovanligt. Hon var då omkring 31 år gammal, hon hette egentligen Minnie MacKay men boken publicerades under namnet Marie Corelli, det var även hennes pseudonym när hon uppträdde som improvisorisk pianist. Hennes böcker blev tydligen lika underliga som hennes musik enligt de som hade hört henne spela. Titeln säger det redan ‘Två världar’. Boken är skriven som en roman men den handlar om bokstavligen två världar, nämligen denna värld som vi alla känner till på jorden och den värld som befinner sig ‘på andra sidan’. Corelli själv trodde inte på spiritism (läran som sägs kunna kontakta de som redan hade gått till ‘andra sidan’ - de kroppslig döda alltså), men i boken beskriver hon hur någon lämnar sin jordiska kropp för att vista andra planeter och alltså få viss förståelse och kunskap om meningen av livet själv. Corelli kallade sigsjälv kristen och utan att hon egentligen ville det, så fick hon en stor mängd av anhängare. Många som hade läst boken ville bli hennes lärjungar, kanske för att fa tag i ‘vätskan’ som beskrivs i boken och används för att kunna ‘lämna’ kroppen. Många vädjade för hjälp. Från och med den andra tryckningen av boken (1887) medföljde en bilaga som bestod av 10 brev som hon hade fatt som reaktion på hennes bok. En av de brev är då från en kyrkansman som berättar att boken hade hindrat honom från att ta sitt eget liv. Därför att hon fick sådana starka reaktioner så fortsatte hon att skriva romaner. Inte alla hennes böcker innehöll sådana ‘livsvisheter’ som i hennes första bok men de hade alltid något budskap och de var lärorika. I England har det inte funnits någon författare tidigare som fick så starka motsatta emotionella reaktioner av hennes publik som Corelli: ‘Man älskade henne eller man hatade henne!’ Hon underströk i hennes böcker ‘det andliga’ på ett sätt som tilltalade människor väldig mycket. 1895 publicerades ‘Prins Lucio’ (originaltiteln: ‘The sorrows of satan’), det var som en bomb som exploderade. Kritiker på den tiden som gav sina recensioner i tidningar försökte att bryta ner den boken (och Corelli) totalt. Det var nästan som en krig som pågick i tidningarna, men ... boken sålde väldigt bra. Folket älskade den. Boken ifråga handlar mer eller mindre om det goda och det onda, på så sätt att djävulen måste försöka övertyga människor att följa honom, men när de motstår honom och skickar iväg honom så far djävulen tillåtelse av den ‘allrahögsta’ att nöja sig under en kort tid i himlen igen. Kritiker tyckte att det var helt löjligt. En av Corelli's böcker ‘The mighty atom’ utgiven i 1896 var en väldigt stark protest mot att barn blev undervisade i evolutionsteorin utan hänsyn till bibeln eller någon gud. Resultaten av detta som beskrivs i boken var att en ung pojke hängde sigsjälv efter förlusten av en dyrbar vän. Hans far var en övertygad materialist som pressade sonen med studier och så hade han en privatlärare som förkunnade för honom att det fanns bara ‘atomer’. Ävenså var hon djärv, t.ex. när hon skrev ‘The master christian’ år 1900. Den handlar om Kristus som kommer tillbaka på jorden som en 12-årig pojke och börjar agera mot kyrkoherrar som i HANS åsikt är hycklare. Boken var tillägnad till ‘Alla kyrkoherrar som tvistar i Kristus namn’. Boken slutar med: “When the Son of Man cometh, think ye He shall find faith on earth?”. Corelli dog 1924, 69 år gammal. Hon var fortfarande väldigt populär på 20/30-talet, men nuförtiden har hon nästan helt glömts av. Man kan säga att hennes böcker är daterade och innehåller nu och då allt för mycket melodrama. Svenska 30-tals översättningar av hennes böcker är ibland stark inkortat. – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – Och nutiden? Utvecklingsläran? Evolutionister påstås ha bevisat den, och att de har ‘den felande länken’, men.. har de gjort det verkligen?
Dateringsmetoder? Deras fungerade är baserat på teorier och antaganden, det har visat sig att när man t.e. med C14 dateringsmetod utför flera tester på samma objekt så kan man fa ändå helt olika resultaten för varje gång. Även har det daterats en levande mollusk och C14 gav en ålderdom på 3000 år! Typerande är nog att evolutionister sällan är överens med varandra, hur vetenskapligt är evolutionism egentligen får man då fråga sig. En ny begrepp nuförtiden är kreationism , den utgår ifrån att det inte kan finnas något ‘levande’ utan något slag av 'intelligens'. Psykiatri? Utvecklade bl.a. följande alternativ för att bota sinnet: 1. ECT (Elektrisk Chock Terapi Man får 70 till 175 volts av elektricitet i 1 till 1½ sekund genom hjärnan. Ernest Hemingway efter sin andra ECT uttalade sig på följande sätt: “De tar bort mitt minne. De förstör mitt levebröd. Jag har inget att leva för ifall jag inte kan skriva.” 30 dagar efter behandlingen tog han sitt liv! 2. Lobotomi.
Förbindelser mellan pannlobben och hjärnans undre del skärs av. 3. Psykofarmaka Bl.a. introducerade psykiatriker LSD, Amfetamin och senast nu Prozac. Utan biverkningarna sades det vid introduktionen, men... ....statistikerna i USA visar något helt annat! Kritisk anteckning: Kan man bota när man använder droger? Vad händer när man slutar att använda drogen? I så fall att det -som var botat- kommer tillbaka (och det gör det så gott som alltid), var man då egentligen botat från början? Andra undersökningar visar tydligt att vitaminer lindrar åtminstone de allra flesta s.k. psykiska besvär som t.ex. depression, nervositet osv, och de är helt utan biverkningar. Följder? Utvecklinsläran har sett till att vi har ett övervägande materialistiskt synsätt på saker och ting, ungdomar får ingen ‘andlig’ undervisning mer på skolorna och det har nog påverkat inställningen av dagens ungdomar till livet i allmänhet. Psykiatrikerna har fått mer och mer att säga till om undervisningen och skolor. Resultatet är att runt 4 miljon skolbarn (även småbarn) i USA får Amfetamin på recept (i Sverige är det runt 3000/4000) och antalet växer väldigt snabb (värderingar för året 2000 i USA är 20 miljoner skolbarn). Att vi har nuförtiden ett samhälle som har översvämmats av alla möjliga droger är nog psykiatrikens förtjänst. Mer och mer skriver även vanliga doktorer bara ut recept för sjukdoms symptom, istället för att ta reda på varför man egentligen blev sjuk från början och då hanterar orsaken till sjukdomen. Våld-statistiker i USA är högre än någonsin, och den statistik som visar mängden av pengarna som staten tilldelar psykiatrierna är det ävensom. Finns det kanske ett sammanhang här?? Slutsats? Teosofin? I början fanns det ett vetenskapligt synsätt som förvandlades senare till en tro på att ‘världsläraren’ skulle lösa alla problem och då slipper man att ta ansvar själv. Och Krishnamurti senare påminde rörelse anhängare om att man inte finnar ‘svaret’ den vägen. Psykiatri/evolution? Evolution kom fram till att vi skulle vara perfekt genetiskt (enligt överlevande av den starkaste’). Psykiatrin påstår däremot att vi har genetiska fel som lösas med att tillämpa psykokirurgi eller med att ta droger. Det här låtar rätt motsägelsefullt! Men båda nu påstår att de är ‘vetenskapliga’. Psykiatri säger att vi inte kan ställas till ansvar för våra handlingar, därför att det bygger på genetiska fel som vi inte kan göra något åt. Evolution säger att vad vi är nu är en följd av utvecklingen av våran hjärna genom tiderna. Båda förnekar alltså existensen av ‘egot’ eller ‘själen’. Båda tycks då ha förvandlat ifrån vetenskap till tro, därför att forskningen och resultaten därav inte styrkar deras teorier. Varför då har deras teorier blivit så accepterade i dagens samhälle? Människor tycker nog inte om idén att kunna ställas till ansvar för deras handlingar, nu eller ‘efter döden’ (som kyrkan lär). Teosofi, utvecklingslära och psykiatri tycks alla vilja fly ifrån verkligheten och att ta ansvar?! Eller......?
---Litteraturförteckning: Teosofi & Krishnamurti: Marie Corelli: Psykiatri: Evolution:
|
| Annons |